Insektstankar

Likt en stad
i myllrande liv
väver vi,
från punkt till punkt
tjocka, kladdiga nät,
vilka vi lägger ut som fällor
för våra efterlevande
eller vandrare
sökande våra fotspår.

Fångade av liv
sprider de ut sig
framför, inför våra ögon
och vi skrattar
åt deras egendomlighet,
då vi redan
fattat deras stora händer
och smekt deras lemmar
till ro
och till glädje.

Timman rinner, dagen gryr
och livet rycker lömskt
bort våra drömmar
om framtid
och frihet.

I hans lilla värld
är det stilla natt,
ännu då jag
rycker bort hans huvud
i ett hastigt bett
och hans barn ska
myllrande i massor
krypa upp inuti mitt skal
sväljande min kropp
och sväljande min själ
när dagen kommer.

Då

Jag går inte längre till de platser
jag brukade längta efter.
De har fallit
över samma kroppar
som brukade krossa mina revben
och lämna sina befläckande spår
utanför min dörr.

Djävulen i kroppen

Gud drömmer om att få ha
Djävulen i kroppen.
Han vill dansa på vår jord
likt en snuskig synd
på sitt blanka samvete.

Smygandes som en genomskinlig skugga,
han tränger igenom oss alla
och slickar oss rena inifrån och ut.
Han är grå, nästan försvunnen;
inte längre en bländande vit gestalt
i våra ögon.

Grå,
men hans makt sliter ut våra känslor.
Han får oss att rysa när han passerar.
Vi ryser när Gud passerar.
Inte som något väsen,
men en utsliten gammal hora.
Djävulens verk i våra ögon.

Han önskar att hans kropp var kött;
det blod han sägs ha skapat,
så att han utan sin makt kan bevisa
att han kan styra våra liv
rakt in i sin famn.
Vi är besatta utav Guds makt
och Gud är som besatt
utav Djävulen.

Det förlorade paradiset

Vita, stumma svanar brukade sjunga en gång och deras brända fjädrar var en ständig dröm; lik den avlägsna illusion av huden på hundratusen och evigheten av brända barn som söker elden såsom malen söker ljuset. Unga kvinnors ansikten gråter i glädje, i svek och i död under åratals sökande efter den evigt sanna slöjan; dolda bakom masker av kvinnlighet som söker sig närmre våra gulnade, spruckna skelett i ständig förruttnelse. I en metamorfos byter de hud; en evig maskerad med förvridna kroppar som sjunker inåt, under en dröm av värdighet och liv bakom åratals kamp för att få dö en vacker död under broar av mänsklighet, där passion gömmer sig under en hinna av kroppar som söker sig mot ett hopp av värdig undergång och känsla av lycka när mardrömmen vaknar till liv och blir till en äkta människa, i den värld där äkta människor söker sig mot döden i grenarnas fönster och klapprande läten som sjunger likt svanar mot våra öppna pupiller fulla av lögner. De barn, som med svartnade ögon breder ut sina vingar och flyger upp mot de svarta hålen ovanför, skvallrar om frihet och pånyttfödelse i en drömlik värld där vi inte längre skär igenom varandras mjuka hudar för att komma oss själva närmre. I en annan sång behöver vi inte längre ikläda oss själva rester av svek, eld och den mest ouppnåeliga nyans av smärta fram till den sekund då verkligheten blir till dag igen. Äntligen, ska vi då ur floder av gyttja kunna gräva fram en väg som leder oss fram mot den parallellvärld av sanning vi kallar Paradiset. Men det finns en värld långt bakom mörka skogar av rinnande kött och dolda rum på himlen, där stjärnorna framträder om aldrig tydligare mot en sammetsblå dimma, där känslor blir till brinnande eldar för var sekund som går. Där finns slottet i välbyggda murar omringade av en frihet av säkerhet som vaggar oss mot högre höjder, där ingenting någonsin kan enlevera oss ifrån de väggar som håller oss ensamma och underbara i en magisk värld bakom blå skogar; en utopi av doftande regn och sjöar av silver. Jag andas in den lyckliga dimman och känner den berusa min panna och mina ögon i ett anfall av eufori som rör sig inåt, utåt och runt alla trädens grenar. Fingrarnas alla känsliga trådar smeker mina tankar och instinkter till ett upphöjt rum och lyckans rinnande tårar mynnar ut i svarta brunnar bebodda av skuggor med lila hjärtan och drakar som brännande broar, röjer fram i morgons dag. Smaragdgröna ögon stirrande genom slottets buskage låtsas att jag består av en annan kropp (än den som omger mig); den som lyser upp verkligheten och uppväcker sovande ödlor när morgonens lyster har utrotat syndarna och dränkt tusentals katter i tusentals sjöar; tagit ifrån dem mörkret; tvingade till evig dröm. Barnen betraktar oss osäkert från brunnens andra yta och de kämpar för att inte drunkna såsom alltid andra dränks vaktande en ny sanning inombords och där ödlorna kan andas ut när brända barn åter söker trygghet i elden.

Den sjungande pojken

Märken som aldrig går bort
smetar ut blod på en kind
och torkar bort gråt
från en nyvuxen hud
på någon, lika trött
som ett barn.

Han skrapade bort
knaprande tvivel
när natten var mörk
och var kall.

Det fanns ingen sjungande pojke
som grät
för hennes strävt slipade runda gestalt
varje gång.

Bomull i min hals

Drömlikt skurna;
små blanka streck i silver
och lockande skallrar de likt smycken,
tills golvet fylls och täcks
av blod.
Röda mattor
baddar mina fötter
så varmt och så blött
när lungorna slutar andas
i välbehag
och börjar krypa ilsket runt
i mitt huvud
och över mitt bröst.

Bomull i min hals
och järn på mina läppar,
knivar när jag andas
och bränner i min fot.

Drömmarna skriker
och skakar
och vrider sig i plågor;
förflyttar sig från frihet
till smog bakom mina syner,
när vartenda andetag
blir ett eget liv värt att leva
med en egen dröm
där smärtan är slut.

Där de kan andas utan knivar mot halsen
igen.

Bitar av skinn ligger på mitt golv

Märken på min hud
vittnar om någon annan;
någon som ligger längre in
och skrapar på min yta
från andra sidan.

Likt gropar i mitt huvud
de gräver sig fram
fortare än någonsin förr;
karvar sig ut
och skrattar åt blodet
som blivit mörkare med åren.

Ingen vrede
kan skatta sig högre
än miljoner små skorpor
eller läkande ärr
som vittnar om sånger
jag kanske bara hörde
i mitt huvud.

Blå ögon

Ögonblick kan förvandlas till kväljningar i halsen på flickan som inte vet att det han gör är fel. Märken blir till upplevelser att ljuga om igen för varje älskat ansikte och blå ögon som faktiskt vill förstå varför hon är ledsen om nätterna ibland.

Att söka själar i andras ögon

Att inte veta hur man ska glädja någonsin och längtan om att kunna ana hur man ska söka själar i andras ögon, vandrar som kyla inuti min ryggrad och jag önskar att omvärlden vore klarare, om så bara för en dag. Riktning inuti mot en annan värld blir tårar en gång till och jag vet inte hur den här känslan blev just nu. Hårdare inåt och mörkare vänd från en sol blir till en förnimmelse av morgondagen och att vi är igen. Det finns ingen väg så jag måste sluta tänka. Jag måste kunna se hans ansikte när han är snäll mot mig. Han känns inte som han brukar när han vet att jag är rädd och han är trött men jag låter honom inte sova.

Blottade lager

Blickar fångade mellan krossat glas
och de kan inte röra sig,
inte slås emot varandra,
ens i sina sista samlade ögonblick.
Uppdelad mellan din rygg; dina kotor,
kan du dölja dina tankar,
all din synd,
för gudarna som vakar
över alla andetag
och era liv skär likt knivar in i märgen
och du skriker.

Kroppens blottade, yttersta lager
gräver sig in i dig
med ofattbara smärtor;
omöjliga att förena med varandra
i blickar, tankar och krossade glas.

Min hud brinner från alla håll
och hjärtat pressas ihop till en liten tung kub
utan förmågan att förhindra,
förmedla eller sammanfatta
alla övriga känslor
och vacklande intryck.

Och jag förstår fortfarande inte
vad ni försöker visa mig.

All världens teater

Havsdroppar rinner längs din kind.
Ditt ansikte vilar slutligen i den ro du så länge sökt.
Nätter du lättjefullt har förfärats av slagna ruiner
bakom mina ögon
är ögonblick då minnen runnit
likt heta tårar
ur helvetets alla kval.

I enskildhet har jag föraktat dina sorger;
ormlikt i tysthet
slingrat mig ur all min skuld
med min själ hängiven till den av fruktan frigjorda yta
som omger ditt skinn.
Jag har medvetet tillåtit mig förföras
av nu bejublat skådespeleri.

Då dina drömmar slagit sig ur din kropp
för att äntligen få dyka ned
i det hav av moln
där ångest tagit ett liv.

I en evig lycka,
tätt intill mitt hjärta,
vilar du ditt lättade sinne
i en tunn smekning
mot min hud.

Råttvärldar

Frosten gallrar bort tappar av is från mina frusna läppar som uttalar darrande grå ord och söker en skugga under huden, råttlikt knaprande på kroppens levrade inälvor och frätta av syra skriker de ut sånger om kärlek med min mun. Men mjuka pälsar ligger lugnt mot min hud och skrubbar bort min oro över gårdagen och nästa vår. De bygger sina bon inuti varandra och rör sig hastigt mellan mina världar när hårt blod blir föda och tankar om våld blir svindlande energi under säkrade nätter, där mörkret ligger i stora pupiller.